fredag 27 maj 2011

Glimåkra...


hej!

nu ska jag först skriva om igår:

Dagen var helt sjukt bra.. sov inte mycket så var trött men de gick över, vi käka frulla o hade kör. Vi nailade äntligen "Yaweh", en sjukt bra gospellåt som troligtvis är den sista vi lär oss.. :'(

Sen var de soppa o efterrät! "kladd"kaka. Tjoho! Sen hade vi sista gehörslektionen vilket var jättekul men ändå lite sorgligt.. Kommer sakna Marie!!

Sen var jag ledig i några timmar så sov en timma o sen var det sånguppspel i kapellet för varandra. Jag började och sjöng låten I can't make you love me. Sen satt jag där och tittade på 28 personer jag älskar. Alla är så himla duktiga sångare i min klass och alla har sin egen grej. Det var helt sjukt kul att se både lärare och elever sjunga men samtidigt så sjukt sorgligt. Marie hade skrivit en låt till oss.. No Limits. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen..! Jag grät mig igenom hela uppspelet och det var jag inte ensam om. grät kanske är fel ord, BÖLADE! Att sitta och titta på alla man älskar och veta att det snart är slut är som tortyr för själen. Jag gråter ALDRIG, vad folk än tror så är det verkligen inte ofta jag lipar. Men detta året har fått mig att inse att jag är en ganska känslig människa bakom, och dessutom tror jag bara att det är väldigt fint att jag är så himla ledsen, för då betyder det att detta året har betytt något och gett mig nåt så fantastiskt mycket. Jag kommer aldrig glömma detta året och kan inte med ord beskriva hur ledsen jag är för att det är slut om bara två veckor.. Självklart ska det bli skönt att komma hem men jag vill tillbaka, vill bo i No Limits ormhål, vill ligga o gråta i allas famnar till tidens slut. Det har varit det bästa året nånsin för mig och jag är så otroligt tacksam för att jag blev intagen och fick möjligheten att hitta mig själv som människa och dessutom hitta mina bästa vänner. Jag älskar alla så himla mycket!

Efter sånguppspelet var alla i gråt-skratt mode och vi bestämde oss för ångest-godis på hasses och film i kompvillan, som man alltid gör när man inte vet. Vi gjorde i ordning med sofforna och myste till det riktigt ordentligt med projektor på väggen och såg på lejonkungen, världens bästa film.

På kvällen hade vi även lite talk-session ja mickis jonatan o david, och jag och min lillebror Daniel dampade som vanligt i hans rum. Jag kommer verkligen sakna allt så himla mycket..

en fantastisk dag! Ångestladdad, kärleksfull, och helt tom.

Idag: har jag gått upp efter 5 timmars sömn (jag vet, alldeles för lite, men den sista tiden här tänker jag inte sova. jag ska vara vaken så mycket jag kan) gick jag upp och hade min sista sånglektion.. JAG KOMMER SAKNA ANNA NÅT SJUKT!! Hon har hjälpt mig med allt, hon har fått mig att inse att jag är bra och att jag kan och har nåt speciellt. Hon har plockat fram alla mina bra sidor och finslipat på det så självförtroendet först skulle byggas upp och sen jobbat utifrån vad jag kan, vilket relaterade till att så mycket mer jag inte kunde kom till mig gratis för att självförtroendet steg så. Hennes sätt att sitta och njuta på sånglektionerna, rysa, gråta nästan har lyft upp mig och fått mig att förstå att jag kan beröra människor, och det har betytt så makalöst mycket för mig.. Jag vet inte vart jag vill komma, det finns så sjukt mycket jag vill säga om Anna för jag beundrar henne nåt enormt! Hennes starka tro, hennes ödmjukhet som räcker ända till skyarna, hennes givmildhet och hennes vilja att lyfta människor och sätt att bara leva och vara människa. Hon är min förebild och jag är så lycklig att få haft henne som sånglärare under detta året, jag har utvecklats från 0 - 100. TACK ANNA WEISTER ANDERSSON!!

Nu ligger jag i min säng och tittar ut över det idag gråmulna glimåkra och lyssnar på sorgliga ballader. Eller ja, inte sorgliga men dom blir ju det.. Vi har snart vår sista körlektion med Anna. Jag tror det är sista i alla fall. Jag kommer aldrig kunna förklara för någon hur jag haft det detta året, och att det är slut snart är som jag sa som tortyr för själen. Jag har levt i ett paradis utan dess like men sån ofantlig kärlek och värme, faller vi så faller vi mjukt. Man hinner inte gå ledsen i fem minuter innan nån finns där och öppnar upp hela sitt hjärta för en. Självklart kan jag inte tala för gospellinjen i sig när jag berättar för er hur underbart det är här, lärarna har sagt att det varit ett galet speciellt år med all värme. Inga intriger eller bråk, bara värme!

Nu ska jag fortsätta gråta och gå på kör.. lipsill

"Nåt som är alldeles helt fantastiskt, måste ha ett slut för att kunna fortsätta vara det i sina minnen"

:'(

puss och kram <3

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar